Idag fick jag frågan varför jag är så bitter och så nere, min roomie ser alltid sånt på mig, även om jag försöker to put my happy face on. Det jobbiga är att verkligen förklara varför jag är down, för jag vet inte själv. Jag har världens bästa familj och släkt, även om "helvetet brakar loss" ibland, ganska ofta, jag är världens bästa vänner, även fast jag känner mig ensam.

Känner att det här är en riktigt bitter blogg. Men jag skiter fullständigt i om ni tycker att den är tråkig att läsa. För den här bloggen är till för mig, inte för er. Och jag tycker det är sjukt skönt att skriva av mig!