Jag har bott i Stockholm nu i ungefär 1,5 år. Och det är otroligt hur ensam man kan känna sig ibland. Innan jag flyttade hit bodde jag på internat och hade alltid folk runt omkring mig. Ibland blev det för mycket så man låste in sig på sitt rum ensam. Då var det skönt att vara ensam. Men nu, nu mår jag bara dåligt av att vara ensam. Tankarna flyr iväg till ställen där de inte borde vara. Händelser som man velat förtränga, eller iallafall lägga bakom sig för en stund, kommer tillbaka. Det är tufft.

 

Jag är en människa som lätt hamnar i sjuka tankemönster. Och när jag gör det och sen verkligheten slår tillbaka så raseras allt. Fasaden jag har byggt upp för att hålla mig stark rasar ihop. Och det kan vara minsta lilla saken som får mig att bryta ihop. Men jag tillåter mig själv att gråta. Det är viktigt att gråta. Jag vet att även om jag gråter så kommer jag alltid att komma till den stunden då jag kommer på mig själv med att le igen. 

 

De tankar som snurrar i mitt huvud just nu, de tankar som får mig att bryta ihop lite smått just nu är tankarna på att jag saknar mina föräldrar väldigt mycket. Min familj är de viktigaste människorna i mitt liv och jag vet inte hur jag skulle hantera det om något hände med de människorna som jag bryr mig mest om i hela världen. Usch, vill inte ens tänka tanken. Andra tankar som snurrar runt är att det ibland, som till exempel under senaste veckan, känns som om mina bästa vänner och jag glider ifrån varandra. Det är svårt att hålla ihop vänskap när man bor 60 mil ifrån varandra. Det är svårt att ha kontakt hela tiden och lika mycket under en lång period. Det gör mig väldigt ledsen. De är fortfarande några av de bästa jag har i mitt liv. Men vi kanske har tagit olika vägar nu? Vi kanske har växt ifrån varandra och glidit isär. Vi kanske inte ser på livet likadant längre... Det är svårt. Det är tufft. Men jag vet att det kommer bli bra, det måste bli bra.