Med återkoppling till gårdagens kvällsfrustation vill jag skriva lite om förväntningar och krav.

Det är svårt att varje dag gå ut och vara sig själv för så fort man öppnar dörren blir man påflugen av förväntningar. Det förväntas av dig att du ska se glad ut, tänk om du inte är glad. Det förväntas av dig att du ska göra något mer av ditt liv, tänk så vill du inte göra något mer. När man inte vill nå upp till förväntningarna är det stor risk att man inte mår bra över sig själv, man känner sig inte bra nog, man vill vara någon annan. Det är inte bara andra människor i din omgivning som förväntar sig saker, det är samhället i stort. När du går i nian, du är 15-16 år, förväntas det av dig att du ska ha någon hum om vad du vill göra i ditt liv, du ska välja till gymnasiet. Ska du gå ett yrkesprogram eller vill du senare plugga vidare så du nu ska välja ett studieförberedande program. Många 15-16 åringar är inte redo för att ta ett sånt beslut om sin framtid och förväntningarna om att man ska göra det skapar stress.

Förväntningarna utifrån gör att man har förväntningar och ställer krav på sig själv. Vad ska man göra om man vet vad man vill men inte har ork eller kraft nog. Man blir stressad igen.

Stress skapar stress och det har jag fått känna på många gånger. Många gånger har förväntningarna utifrån gjort att jag ställt för höga krav på mig själv. Visst, jag läser juristprogrammet i Stockholm, precis som jag ville. Men vägen hit har inte varit lätt. Har mått riktigt dåligt många gånger och i många fall är det inte värt det.

Oj, nu ska jag hoppa av tunnelbanan.